No Country Like
Meira Ahmemulic, Zakaria Mohamed Ali, Daniel Ulacia (i samarbete med Abdul Khan, Ali Asghar Jaffari, Mohammad Javad Khalil Zadeh, Qurban Shirzad), Dagmawi Yimer

7 september – 7 oktober 2018

8 september: Movement, Belonging and Other Words, läsning och samtal med Aaiún, Parvin Ardalan. Kl. 16.00, på Garaget.
9 september: Konstnärssamtal med Zakaria Mohamed Ali och Dagmawi Yimer. Kl. 16.00 och DJ-set med Hanni Kamaly.
Guidade visningar: 15 september, 15.00, 20 september, 16.00, 29 september.
Under Malmö Gallerinatt, 29 september, är utställningen öppen från 18:00 till 00:00. Guidade visningar av utställningen ges kl 19.00 och 21.00.


Titeln erbjuder möjligheten att själv fortsätta meningen och på så vis undersöka rörelser, tillhörighet och reflektera över politiska förändringar som styr möjligheterna att migrera, överskridandet av gränser, etablerandet av dem och vad språket förmår dölja.

No Country Like inkluderar en utställning, konstnärssamtal, en läsning och flera guidade visningar. Sammantaget reflekterar utställningsprojektet kring migrationens tidsintervaller, instrumentaliseringen av dess påverkan och den roll språket spelar som verktyg för kontroll. Videoverket Ett språk måste vinna av konstnären Meira Ahmemulic blir utgångspunkten i den berättelse som vi vill lyfta fram. En fragmenterad berättelse bestående av många direkta, okonstruerade och personliga erfarenheter och vittnesmål. Utställningsprojektet är inspirerat av AMM – Archivio delle Memorie Migranti, ett initiativ från Lampedusa som sträcker sig över hela Italien och görs av filmskapare med och utan erfarenhet av migration, aktivister och forskare. Tillsammans arbetar de med dokumentärfilm, samlar in föremål som vittnar om minnen och erfarenheter av migration och bedriver antirasistisk undervisning i skolor. Filmskaparna Zakaria Mohamed Ali och Dagmawi Yimer från AMM medverkar i utställningen och deltar även i ett konstnärssamtal. Nära den andra änden av den europeiska kartan finner vi gränsstaden Malmö – och i allmänhet Sverige. Detta utgör bakgrunden till de filmer och inspelningar som gjorts inom Migration, Memory, Encounters, ett projekt som initierats av författaren och aktivisten Parvin Ardalan. Projektet utgörs av ett arkiv av minnen och erfarenheter. Minnen som förmår resa över de gränser som kropparna som bär dem begränsas av. Parvin Ardalan är tillsammans med Mamak Babak-Rad och flera andra redaktörer för publikationen Women Making Herstory: 100 Years of Immigrant Women’s Lives and Work in Malmö. Publikationen blandar personliga berättelser och historisk fakta, läs den och de andra av utställningens texter i utställningens läsdel.

Det är viktigt för oss att vid sidan av bilden av resan, ankomsten och de olika utmaningarna, spegla uppfattningen att migration måste sluta betraktas som historien om namnlösa massor. Massor fråntagna sin agens bortom viljan att migrera och existera i transit. Som abstraktioner av vägar, stigar eller stängsel. Det är en given mänsklig rättighet att få flytta och börja om. Bilden av de namnlösa (betraktade som många, betraktade som offer för sina egna sammanhang och allt oftare: på västeuropeisk mark, betraktade som brottslingar) orsakas av komplexa korsningar av postkoloniala strukturer, rasism och xenofobi. Korsningar som förtäcks av diskurser om integration (som även i de bästa fall ofta kan reduceras till krav på assimilation). Att motverka konstruktionen av en ny klass – den “eviga migranten” – genom att understryka att personer som korsar gränserna nu eller har gjort det tidigare (för att söka säkerhet, arbete, utbildning, erfarenhet) är genomkorsade av klass-, kulturella- och könsbaserade erfarenheter. Vi frågar: när börjar och slutar en människa att vara invandrare?  

Utställningen och det publika programmet har helt och hållet konstruerats av personer med direkta erfarenheter av de ämnen som undersöks. Utställningen bekräftar att den geopolitiska rörelsen av kroppar inte är en estetisk kategori som kan konsumeras genom dramatiska bilder eller samtidskonstens konceptuella gestaltningar. Genom att göra “ännu en utställning om migration” framhåller vi vikten av att fortsätta adressera, undersöka och uppehålla oss vid dessa frågor. Inte minst utifrån var vi befinner oss idag, i vad som kanske kan beskrivas som ett tillstånd av post-migration: nya gränser som upprättas, nationalistiska rörelser och agendor som vinner större mark, människor med flyktingstatus som i tystnad deporteras eller skickas tillbaka till länderna de först tog sig till. No Country Like undersöker gräns-städernas lokala historier (från den lilla fiske-ön Lampedusa till den blomstrande postindustriella staden Malmö) och solidariteten eller bristen på den hos lokalbefolkningen. Utställningen ifrågasätter olika föreställningar om solidaritet, användandet av den personliga berättelsen som verktyg för att göra gränser mer flytande och vad som synliggörs och osynliggörs genom användandet av ordet inklusion.

Curatorer: Tawanda Appiah, Simona Dumitriu

Tack till: Archivio delle Memorie Migranti, Migrant Memory Encounters, Women Making History, Alessandro Triulzi, Costanza Meli, Parvin Ardalan, Luca Serasini.